Igår såg jag Kent i Linköping. Deras andra show på avskedsturnén.
Suddig bild, men livet blir rätt suddigt när en lyssnar på Kent.
Jag är inte ett särskilt stort fan och det var ren och skär tur att jag fick en biljett för att se dem för första (och antagligen sista) gången. När jag var där insåg jag ungefär hur mycket de betyder för mig, för jag gick därifrån med en massa ord ringandes i huvudet.
Ord som
"välkommen, välkommen hit, vem du än är, var du än är"
och "jag krossar fönstret, tar mig in i ditt rum
det är en helt ny värld, men jag är alldeles lugn"
och framför allt "men älskling, vi ska alla en gång dö".
Det är ord som jag lever med. Dag efter dag har jag dem i bakhuvudet. De skänker mig mod och frihet. Under konserten påmindes jag om vems mun de kommer från.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar